Till Lukas stora lycka har dom nu även börjat ha gympa på dagis. Varannan tisdag ska dom ha med sig gympakläder och gå ner till gympasalen och gympa loss. Så lyckliga dom var över det alla barn.

Idag var också en stor dag på dagis. Dom var på utflykt i skogen. Dom fick lulla runt lite barnen men innan dom släpptes sa fröknarna att man får inte förstöra det som någon annan byggt i skogen och man måste alltid kunna se fröknarna om man går iväg lite. Det där sista blev ett litet problem. Helt plötsligt rusade alla barn  i ett led iväg. Så Jessica fick springa efter dom och ropa efter dom. Som till slut stannade :) Lukas hade tagit det på väldigt allvar att Jessica blev arg på dom. Så hade fått förklara för barnen att hon inte blev arg på dom utom mest rädd.

Jag litar fullt på allt dom gör och att dom vågar göra sånna här saker. Dom bör vinna pris för sveriges bästa förskole pedagoger.

Idag var det ju den vanlige gympan med. Jag frågade Lukas om han skulle gå med Hugo in och ställa sig i ledet, bara det att innan hann fram var ledet bara en och en och det hann bli några mellan honom och Hugo. Så han vände sig mot mig och jag såg hur han höll på att bryta ihop, han kröp omärkart upp i mitt knä men jag sa att han får säkert gå med Hugo in om han vill det och då kom gympa fröken precis förbi och självklart fick han det. Så han hoppade ner och ställde sig vid Hugo. torkade ögona som hade fyllts till max på nån sekund. Han såg glad ut och jag gjorde tummen upp till honom och han blev sprallig igen och gympa sugen. Han gick med dom in och jag åkte hem.

Man hinner precis hem en snabbis och röja undan lite innan det är dags att åka upp igen och hämta.

Men lyckligare kille får man leta efter.

I morse kände jag mig mer död än levande med denna förgrömmade förkylning men allt eftersom dagen passerade kändes det bättre. Inga host attacker i alla fall. Så jag hoppas det går över lite mer innan lördag. Då jag har tvingat min syster att jobba med mig. Det kommer vara mycket att göra på denna 60års fest så jag behöver nån mer stabil servitör jämte mig. Speciellt när jag inte är 100. Då behövs en som kan tänka själv när jag kanske inte alltid orkar tänka för alla.

No pressure Sofie ;)